Vad säger man, med mycket möda och stort besvär …. jaaa så blir det ju med billiga flygresor, men äntligen var vi påväg ner till Berlin och en riktig UE resa .
Egentligen hade vi inget direkt planerat men jag hade förberett grundligt med GPS punkter och läst på
en del om vissa ställen. Men vi var flera på resan, Björn , Jan och Jag med kamerorna i högsta hugg.
Efter att ha checkat ut vår ”hyrbil” från… ?? Slovakien??? Så gav vi oss in på Berlins gator och gjorde dem osäkra.
Tidigt i säng ,för dagen efter skulle rivstartas med ett sanatorium.
(Sanatorium E)
1912 påbörjades byggnationen av Elisabeths man Walter Freimuth, som var läkare. Han döpte det blivande sanatoriet efter sin fru.
Under andra världskriget flydde paret till London först ( tror man ) men sanatoriet fortsatte att fungera. Sanatoriet överlevde både Kriget och nazisternas framfart. 1952 fick kliniken lite ändrad inriktning och började behandla hud och lymfkörtel tuberkulos, det enda sjukhuset med den inriktningen i hela DDR.
Vindlande korridorer men massor av vackra fönster och stationer, första intrycket för mig var väl stressen att hinna med att fota allt …. vart skulle jag börja o.o
1967 blev detta en hudklinik, i samarbete med distriktssjukhuset i det närliggande Potsdam. Då skulle ett dussin läkare och över 20 sjuksköterskor tittat till patienterna, med så många som 90 bäddar i huvudbyggnaden. Det finns intilliggande byggnader som idag används av en brukshundsklubb, där administration och boende för anställda fanns.
Foto Jan Madsen
På 80-talet renoverades faciliteterna upp och det kan man tydlig se i de ”konstigt” placerade nyare stickkontakterna och belysningsknapparna, men övergavs 1994, då hudkliniken flyttades till Ernst von Bergmanns klinik i Potsdam.
Precis som för mycket annat så spelade nog murens fall in och mycket övergavs och lämnades, så även här. Sanatoriet återlämnades till sina rättmätiga arvingar och idag ägs detta av en Ursula Freimuth i USA. Hon har i sin tur helt och hållet bara blundat för att hon äger detta och även om Tyskland har satt ”byggnadsminnesmärkning” under 2005 på detta så står det och förfaller som för så många andra med liknande status. Det gör ju att graffiti eliten och vi andra UE entusiaster och löst folk 😉 hittar dit….
Vi sprang varken på spöken eller vakter eller hundar, men trafiken från och till var öronbedövande och visst ryggade jag tillbaka lite när sirenerna på några polisbilar kom närmare, tänk om nån sett oss. Men efter att ha hukat mig lite i källaren forsatte jag glatt att dokumentera denna en gång vackra byggnad.
Detta var första delen på vår Berlinresa med omnejd, Tusen tack för att du tog dig tid att läsa.
Information har jag hittat på många olika ställen men framför allt på siten abandoned Berlin.
Ödets Ironi 